Den här bloggen är inte endast en presentation av egna naturstrapatser och djurmöten. En del miljö-relaterat textmaterial i form av debattinlägg petar jag ju också in. Små planer på att kortfattat även återge diverse naturvetenskapliga nyheter har jag också bollat med. Inte omöjligt att sådana dyker upp så småningom. För närvarande är min fritid mestadels tillägnad illustrationsarbete och material för bloggen produceras inte i någon omfattande takt.
Men vid sidan av illustrerandet har jag inte klarat av att hålla mig "tyst" och har då snabbt rafsat ihop några inlägg i den ständigt aktuella klimatdebatten. Tänkte sålunda att jag ju mycket väl kan använda även sådana texter på Utgångspunkten. Härmed matar jag ut en text jag skrev till Vasabladet och som publicerades 29.1.2016. Texten var en replik på en artikel av Hans Rosing i Vbl 22.1.
Artikel. Vasabladet 29.1.2016:
Av kända anledningar har klimatförändringarna varit ett återkommande inslag på både nyhets och insändarsidor de senaste åren. I samband med det nyligen överstökade mötet i Paris accelererade debatterna åter. Fortfarande ältar folk huruvida förändringarna är antropogena eller ej. Att klotet går igenom klimatförändringar kan ingen längre blunda för. Att människan orsakar dessa borde egentligen inte heller längre vara ett frågetecken. Förändringarnas omfattning och processer är givetvis föremål för ständiga och fortsatta undersökningar med diskussion och debatt som följd. Exakta siffror gällande förhållandet mellan utpumpade växthusgaser, temperaturhöjning och havsvattennivån lär vi heller aldrig se. Komplexa relationer mellan alla inblandade pusselbitar gör att detaljerade prognoser är svåra - rent av omöjliga - att ge. Därför inbegriper prognoserna förstås ”gafflar” inom vilka de mest troliga scenarierna beräknas finnas. Koldioxid är förstås bara en faktor i den stora helheten. Avverkningar, globalt försämrad biodiversitet, fortsatt spridning av skadliga ämnen osv. hjälper inte precis till om vi vill bibehålla god ekologi.
I Vbl 22.1 funderar Hans Rosing över det rådande läget. Under alla år Rosing tagit upp klimatförändringar som ämne i insändare och artiklar, har jag i hans budskap tidigare läst in både avståndstagande från övergripande vetenskaplig konsensus och jag har läst in en rejäl dos cynism. Det sist nämnda har varit antydningar om hur vi på våra breddgrader har chans att få ett varmare och behagligare klimat. Ett sådant resonemang utelämnar i stort sett alla de presumtivt negativa aspekterna världen över - och i förlängningen även hos oss. Jag tycker även att Rosing raljerar en smula över ”domedagsprofeter” och katastrofhot. I artikeln 22.1 noterar Rosing att inga katastrofer ännu skett och att mänskligheten fortfarande är kvar, i bättre form än någonsin. Det är givetvis alldeles korrekt att barndödlighet, medellivslängd och global fattigdom visar bättre och mer positiva siffror. Man bör kanske ställa sig frågan om inte såväl den utvecklingen som undvikandet av olika andra domedagsprofetior i någon mån påverkats av just opinionsbildning i kölvattnet efter katastrofhot. Måhända är inte ”klimathot” endast av ondo. Rosing hänvisar till Nature (15.10.2015 - Vol.526, No.7573) och artiklar om industri som utvecklar metoder för att både mildra och hantera koldioxid-belastningen. Det är närmast rimligt att utgå från att dylik verksamhet faktiskt är ett resultat av just ”katastrofhot”.
Nordpolens isar är även de ett ständigt hett ämne i klimatdebatten. Vi har sett en drastisk minskning av isarna och vi ser idag hur grönländska glaciärer allt snabbare rinner ner mot havet - även de stora glaciärerna längst i norr (bl.a. Science 11.12.2015. Vol.350, No.6266, sid 1357-1361). Rosing kunde gott och väl även nämna den långa artikeln (samma nummer av Nature 15.10.2015, sid 421-425) som handlar om de antarktiska isarna. Ismängderna runt båda polerna minskar fortsättningsvis. Det lär pulsera så att minskningen sker mer och mindre under åren, men sammantaget är bilden inte överdrivet positiv. Hoppas prognoserna är felaktiga. Världshaven har sin tröghet. Dvs. förändringar är generellt trögstartade men när de väl är igång kan de fortsätta länge. Klimatet handlar inte bara om temperatur. Alla organismer på jordklotet är anpassade för specifika förhållanden och det är dessa förhållanden som nu förändras. Värst är förändringar för organismer som utvecklat stark specialisering och snäva livsbetingelser i hittills relativt statiska miljöer. Där kan redan små skillnader utradera hela bestånd. Eftersom alla organismer är kopplade till andra via komplexa ekosystem, skapar varje rubbning en våg genom ekosystemen och till slut drabbas alla på ett eller annat sätt. Rådande uppvärmning av världshavens ytvatten må än så länge vara relativt modest, men effekterna börjar redan synas. Dels handlar det om vattnets densitet (temperatur-relaterad) och därmed olika vattenlagers (och strömmars) förmåga att blanda sig med varandra. Det i sin tur innebär att näringsämnen inte längre fördelas lika som tidigare. Därigenom får vissa djurpopulationer mindre föda medan andra drar fördelar. Det senare behöver inte heller vara odelat positivt. Varmare vatten ger sämre syrehalt och mera koldioxid påverkar Ph. Många organismer är beroende av snäva temperaturområden för sin fortplantning. Andra klarar temperaturskillnaderna i sig, men får allt svårare med tillväxt pga. kemiska orsaker. Bl.a. Science hade nyligen ett specialtema kring pågående förändringar i oceanerna (Vol.350, No. 6262, 13.11.2015).
Livet på jorden kommer att fortsätta. Djur och växter anpassar sig absolut. Men idag går förändringarna ställvis så snabbt att flertalet organismer inte hinner med i utvecklingen och de facto minskar radikalt i antal. Klimatet på jorden har förstås alltid ändrat, men snabba och drastiska förändringar har även inneburit stora ekologiska massutdöenden och omdaningar (bl.a. Nature 17.12.2015. Vol.528, No.7582, sid 345-351). Även om dagens klimatförhållanden är långt från exceptionella jämfört med diverse exempel ur klotets långa historia, så bör vi alltså komma ihåg att nulevande organismer har sin anpassning till förhållanden som rått under de senaste årtusendena - samt att vi människor är helt beroende av våra ”med-organismer”. Tyvärr tyder obehagligt många undersökningar på att vi nu har kommit in i klotets sjätte stora massutdöende. Jag skulle innerligt vilja dela Rosings positiva inställning, men jag vågar inte riktigt - än i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar