I slutet av december upptäckte jag Klimatvett och inledde källgranskningen av sidans inläggsserie "fakta om jordens klimat". De första källgranskningarna publicerades i mellandagarna 2023. Då var inläggen lokaliserade på min "egentliga" blogg. Efter ett tag tyckte jag klimatinläggen kunde maka på sig för att bibehålla den bloggen som den miljö-/naturblogg den egentligen var ämnad att vara och därmed skapades den här "klimat-varianten" i stället. Visserligen hör klimatet också till natur och miljö men... ja... tja... jag tyckte det fanns skäl att separera ämnena till skilda bloggar. Jag ältar tilltaget än och finner tidvis att min interna dialog kommer med motstridiga argument. Men nu är det gjort och det blir tokigt att "hoppa tillbaka".
Medan jag källgranskat de 13 inläggen i nämnda inläggsserie och publicerat resultatet har Klimatvett sprutat ur sig över 60 nya inlägg. Att källgranska ens en tiondel av vad Klimatvett lägger upp är omöjligt. Jag får vara glad om jag hinner med några enstaka. Att käll-/faktagranska och läsa peer review är som sagt en tidskrävande sport.
Jag har inte skärmdumpat hela inlägget, så kolla här för alla tokerier Klimatvett hänvisar till i det aktuella fallet.
Vem är Dr. Albert Parker?
Ja det beror förstås alldeles på vem man menar.
Mannen på bilden är absolut Dr. Albert Parker. Han kommer från matematikområdet och jobbar för närvarande med undersökning av biofilmer på Montana State University. Havens pH har han så vitt jag kan notera aldrig någonsin synat professionellt på ett sådant sätt att det resulterat i artiklar eller ens minsta lilla offentliga uttalande. Klimatvett har helt enkelt bild av fel person.
Med tanke på själva ämnet och den ensamma referensen (i slutet av inlägget) hänvisar Klimatvett egentligen till Alberto Boretti.
Men vänta här nu! Referensen går ju absolut till en artikel (2016) tydligt författad av Albert Parker. Ingen Alberto Boretti i den artikeln!
Eller jo... Alberto Boretti har nämligen gett ut några "klimatrelaterade" artiklar under pseudonymen Albert Parker. Varför han bytt namn i de sammanhangen är inte helt klart och han vill själv inte svara på frågan (läs mail-konversationen nerifrån och upp).
Boretti är till utbildningen ingenjör (mekanik och energi) och har bl.a. jobbat på Fiat innan han letade sig över till universitetsvärlden.
Boretti/Parker har inte gjort något intryck på klimatvetenskapsområdet annat än att vara känd som en hittepåare med allehanda pseudovetenskapliga papper här och var hos olika predatorpublicister... samt enstaka hos mer renommerade publicister som fått sina fiskar varma när helt okontrollerat material slunkit genom maskorna. Mest har det handlat om havsnivåhöjningen (1).
Pappret om pH har dock få bemödat sig om att kommentera. Ska man misstänka att de flesta inom klimatologin och oceanografin ser Parker/Boretti som en så pass marginell förvillare att det inte är mödan värt.
Richard Telford hör till undantagen och här förklarar han varför Parker/Boretti dragit galen konklusion utgående från mätserierna vid Monterey Bay Aquarium.
Saxat ur Klimatvett angående grafen ovan: "Figur 3 reproducerad från Wallace (2015), innehåller
data från FEEL2899 och rapporterar pH-tidsserier som den tjocka rödaktiga kurvan visar."
En sak i gången. Vi börjar med "Wallace (2015)". I Parkers/Borettis artikel är referensen till ett blogginlägg i WUWT. Med andra ord refererar han till ett blogginlägg och inte till en vetenskaplig studie. Sålunda får man se vad Michael Wallace refererat till i sitt WUWT-inlägg.
Där fanns inte mycket att hämta. De enda peer review-referenserna går till sådana Wallace omkullkastar utan vetenskaplig argumentation mot studiernas metodik. Resterande länkar går till lösa utsagor och tyckanden på webbsidor som varken är eller leder vidare till peer review. En vetenskaplig återvändsgränd alltså.
Därefter får jag medge att jag hittills gått bet på uppgiften att lokalisera NOAAs GOPpH-data. Sökningarna på "global ocean pelagic pH data" leder ingenvart annat än till just Parker/Boretti-pappret och WUWT-inlägget. Jag missar troligen någonting här.
Möjligen har NOAA justerat direktlänkarna på sina sidor och således kan den specifika dataserien hittas genom andra sökvägar. Jag utgår därför från att man kan börja på denna NOAA-sida och kika vidare t.ex. här och här. Sedan kan man också klicka sig vidare hit, hit och hit. Då har man slutligen tillgänglighet till dataarkivet och länkar till en mängd nya sidor med information - bl.a. Ocean Carbon and Acidification Data Portal med sina interaktiva funktioner.
Det som i slutändan förbryllar är att man enligt Klimatvetts "pH-inlägg" borde ta Borettis/Parkers ogranskade och bevisligen påhittade konklusioner mera på allvar än peer review-studier baserade på mätningar (2-5 samt HOT) och proxydata (6-8).
"Havets pH varierar kraftigt i tid och rum". Det påståendet hade varit intressant att få referens på. Det vore även fint att få en definition, en slags gradering, av vad ordet "kraftigt" innebär i sammanhanget.
Hur mycket är kraftigt... "på en skala"... och/eller baserat på existerande mätningar?
Men absolut! Variation finns och en del områden kan ha vad som kunde sägas vara stora kast i pH under årstidscykeln samt i viss mån även på dygnsbasis (9). Det har bland annat att göra med olika pH i vattenlagren vilket på sina håll leder till lokala pH-variationer beroende på hur havsströmmarna ser ut under olika former av cykliska skeenden.
Att lokal variation existerar är förstås inte samma som att haven i sin helhet varierar. Det är samma som variationerna i lokala temperaturer jämfört med den globala temperaturen. De ser helt enkelt inte likadana ut. Att Klimatvett ens tänker sig att pH-variation på enskilda ställen kan likställas med motsvarande pH-variation i haven som helhet är märkvärdigt.
Vad som inte heller ska glömmas är att organismerna som lever i berörda områden är anpassade till variationerna. Det vill säga att variationerna är återkommande och i den bemärkelsen någorlunda stabila över tid. Organismerna i fråga kan tolerera ytterligheterna i de kemiska omdaningarna av deras omgivning och kan i någon mån gynnas eller till och med vara beroende av variationen.
Det är i princip jämförbart med organismers anpassning för årstidsväxlingar. Ett stort antal av våra arter är så pass anpassade för vinter att de inte ens skulle klara sig om det plötsligt blev "evig sommar". Kylan behövs t.ex. för stratifiering av en mängd växters frön som antingen kräver eller gynnas av en köldperiod. Ett annat exempel är växter som inte kan föröka sig eller gro om de inte utsatts för eld.
Problemet är om "stabiliteten i variationen" förändras och/eller om grundförutsättningarna omdanas för snabbt. Att en vattenlevande organism tolererar tillfälliga perioder av lägre pH är inte samma som att organismen kan fortleva i en tillvaro där pH är konstant lägre. Klimatvett drar alltså förhastade slutsatser på basis av... ja, ingenting som stöder slutsatsen.
Rubriken ska troligen förvissa läsaren om att de ekologiska mekanismer som en gång fungerat fungerar lika bra nu. Klimatvett gör alltså samma misstag angående organismers anpassning som jag behandlade i källgranskningen av första "Fakta om jodens klimat-inlägget". Ämnet behandlades även i del 8. Dåtida organismer var anpassade till dåtidens vattenkemi (10-13).
Stora utdöenden orsakade av radikala omdaningar av, dvs. förändring av havens kemi, har även drabbat koralldjuren (14,15). Från tidigare källgranskningsinlägg får jag repetera att de dåtida förändringarna dessutom inte var lika snabba som dagens globala förändring.
Visserligen har diversiteten återhämtat sig efter utdöenden och även ökat (14,15). Men då pratar vi om om stor tidsrymd av kollapsade ekosystem innan allt är på fötter igen. Näringskedjorna blir med andra ord öde på många håll där välfungerande ekosystem tidigare fanns. Det är under inga omständigheter förenligt med vår egen fortsatta välfärd.
Därefter (blåmarkerad text) presenteras ett påstående så oerhört gravt förenklat att det blir tokfel. Ökad koldioxidhalt i haven innebär inte automatiskt ökad koralltillväxt. Rådande kunskapsläge visar att det omvända gäller (16-22). Vad Klimatvett förenklar bort är hur de kemiska processerna ser ut när andelen CO2 höjs, samt hur det påverkar åtkomsten och förmågan hos koralldjur att bilda kalciumkarbonat. Här har Klimatvett-redaktionen alltså fallerat radikalt i sin källgranskning. Klimatvett ignorerar också existerande studier och "glömmer" uppenbarligen bort att stora delar av koralldjuren de facto dog ut vid upprepade tillfällen.
Summa summarum: Klimatvett kastar sig okritiskt i famnen på Alberto Boretti och tar hans falsifierbara pseudovetenskap på fullaste allvar samtidigt som empirisk observationsvetenskap i mängd och massor ignoreras. Om inte om vore om hade Klimatvettredaktionen källgranskat sitt eget inlägg ordentligt innan publicering. Då hade det varken behövt bli fel bild (eller fel person) eller så galet ovetenskapliga påståenden.
Men det är inte vetenskap som är i fokus. Det får man konstatera efter att ha läst en hel radda Klimatvett-inlägg. Vetenskapsprofilen verkar bara vara en rökridå och således lär Klimavetts obefintliga källkritik knappast att rättas till framöver.
... och om Klimatvett bara vill vädra tänkbara alternativa hypoteser (hur knasiga de än är) så bör det förstås inte göras genom formuleringar som antyder att dessa "hypoteser" är sanningar medan peer review och empiri kan/bör förbises.
Referenser:
1.
Hunter, J. R. (2014).
Comment on “Sea-level trend analysis for coastal management” by A. Parker, M. Saad Saleem and M. Lawson.
Ocean & Coastal Management, 87, 114–115.
doi:10.1016/j.ocecoaman.2013.1
2.
Bates, N.R., Y.M. Astor, M.J. Church, K. Currie, J.E. Dore, M. González-Dávila, L. Lorenzoni,
F. Muller-Karger, J. Olafsson, and J.M. Santana-Casiano. 2014.
A time-series view of changing ocean chemistry due to ocean uptake of anthropogenic CO2 and ocean acidification.
Oceanography 27(1):126–141
http://dx.doi.org/10.5670/oceanog.2014.16.
3.
Wolfe, W.H., Martz, T.R., Dickson, A.G. et al.
A 37-year record of ocean acidification in the Southern California current.
Commun Earth Environ 4, 406 (2023).
https://doi.org/10.1038/s43247-023-01065-0
4.
Bates, N.R., Johnson, R.J.
Acceleration of ocean warming, salinification, deoxygenation and acidification in the surface subtropical North Atlantic Ocean.
Commun Earth Environ 1, 33 (2020).
https://doi.org/10.1038/s43247-020-00030-5
5.
Flecha, S., Pérez, F., García-Lafuente, J. et al.
Trends of pH decrease in the Mediterranean Sea through high frequency observational data: indication of ocean acidification in the basin.
Sci Rep 5, 16770 (2015).
https://doi.org/10.1038/srep16770
6.
Wu, H.C., Dissard, D., Douville, E. et al.
Surface ocean pH variations since 1689 CE and recent ocean acidification in the tropical South Pacific.
Nat Commun 9, 2543 (2018).
https://doi.org/10.1038/s41467-018-04922-1
7.
Osborne, E.B., Thunell, R.C., Gruber, N. et al.
Decadal variability in twentieth-century ocean acidification in the California Current Ecosystem.
Nat. Geosci. 13, 43–49 (2020).
https://doi.org/10.1038/s41561-019-0499-z
8.
Jiang, LQ., Carter, B.R., Feely, R.A. et al.
Surface ocean pH and buffer capacity: past, present and future.
Sci Rep 9, 18624 (2019).
https://doi.org/10.1038/s41598-019-55039-4
9.
Wang, Z., Tsementzi, D., Williams, T.C. et al.
Environmental stability impacts the differential sensitivity of marine microbiomes to increases in temperature and acidity.
ISME J 15, 19–28 (2021).
https://doi.org/10.1038/s41396-020-00748-2
10.
Yang, J., Zhang, Y., Chen, Y. et al.
Methods for reconstruction of paleo-seawater pH based on boron isotopes in evaporative depositional sequences: case study using the Cambrian–Lower Ordovician evaporite sequence in the Tarim Block, NW China.
Carbonates Evaporites 33, 717–726 (2018).
https://doi.org/10.1007/s13146-017-0402-1
11.
Shankle, M.G., Burls, N.J., Fedorov, A.V. et al.
Pliocene decoupling of equatorial Pacific temperature and pH gradients.
Nature 598, 457–461 (2021).
https://doi.org/10.1038/s41586-021-03884-7
12.
Spivack, A., You, CF. & Smith, H.
Foraminiferal boron isotope ratios as a proxy for surface ocean pH over the past 21 Myr.
Nature 363, 149–151 (1993).
https://doi.org/10.1038/363149a0
13.
Tali L. Babila et al. ,
Surface ocean warming and acidification driven by rapid carbon release precedes Paleocene-Eocene Thermal Maximum.
Sci. Adv. 8, eabg1025 (2022).
DOI:10.1126/sciadv.abg1025
14.
Quattrini, A.M., Rodríguez, E., Faircloth, B.C. et al.
Palaeoclimate ocean conditions shaped the evolution of corals and their skeletons through deep time.
Nat Ecol Evol 4, 1531–1538 (2020).
https://doi.org/10.1038/s41559-020-01291-1
15.
Kiessling, W., Aberhan, M. & Villier, L.
Phanerozoic trends in skeletal mineralogy driven by mass extinctions.
Nature Geosci 1, 527–530 (2008).
https://doi.org/10.1038/ngeo251
16.
Roper, C.D., Donelson, J.M., Ferguson, S. et al. Long-term preconditioning of the coral Pocillopora acuta does not restore performance in future ocean conditions.
Coral Reefs 42, 1079–1096 (2023).
https://doi.org/10.1007/s00338-023-02401-8
17.
Vázquez, V., León, P., Gordillo, F.J.L. et al.
High-CO2 Levels Rather than Acidification Restrict Emiliania huxleyi Growth and Performance.
Microb Ecol 86, 127–143 (2023).
https://doi.org/10.1007/s00248-022-02035-3
18.
Duygu S. Sevilgen et al. ,
Full in vivo characterization of carbonate chemistry at the site of calcification in corals.
Sci. Adv. 5, eaau7447 (2019).
DOI:10.1126/sciadv.aau7447
19.
Taryn Foster et al. ,
Ocean acidification causes structural deformities in juvenile coral skeletons.
Sci. Adv. 2, e1501130 (2016).
DOI:10.1126/sciadv.1501130
20.
Bouttes, N., Kwiatkowski, L., Berger, M., Brovkin, V., and Munhoven, G.:
Implementing a coral reef CaCO3 production module in the iLOVECLIM climate model,
EGUsphere [preprint],
https://doi.org/10.5194/egusphere-2023-1162, 2023.
21.
Comeau, S., Cornwall, C.E., DeCarlo, T.M. et al.
Resistance to ocean acidification in coral reef taxa is not gained by acclimatization.
Nat. Clim. Chang. 9, 477–483 (2019).
https://doi.org/10.1038/s41558-019-0486-9
22.
Riebesell, U., Zondervan, I., Rost, B. et al.
Reduced calcification of marine plankton in response to increased atmospheric CO2.
Nature 407, 364–367 (2000).
https://doi.org/10.1038/35030078
Allmän bonusreferens:
Scott C. Doney, D. Shallin Busch, Sarah R. Cooley, Kristy J. Kroeker
The Impacts of Ocean Acidification on Marine Ecosystems and Reliant Human Communities
Annual Review of Environment and Resources 2020 45:1, 83-112
Bouttes, N., Kwiatkowski, L., Berger, M., Brovkin, V., and Munhoven, G.:
Implementing a coral reef CaCO3 production module in the iLOVECLIM climate model,
EGUsphere [preprint],
https://doi.org/10.5194/egusphere-2023-1162, 2023.
21.
Comeau, S., Cornwall, C.E., DeCarlo, T.M. et al.
Resistance to ocean acidification in coral reef taxa is not gained by acclimatization.
Nat. Clim. Chang. 9, 477–483 (2019).
https://doi.org/10.1038/s41558-019-0486-9
22.
Riebesell, U., Zondervan, I., Rost, B. et al.
Reduced calcification of marine plankton in response to increased atmospheric CO2.
Nature 407, 364–367 (2000).
https://doi.org/10.1038/35030078
Allmän bonusreferens:
Scott C. Doney, D. Shallin Busch, Sarah R. Cooley, Kristy J. Kroeker
The Impacts of Ocean Acidification on Marine Ecosystems and Reliant Human Communities
Annual Review of Environment and Resources 2020 45:1, 83-112
